Folk i allmänhet kanske inte kunde svenska så bra förut heller, i alla fall inte i skrift, men det gjorde ju inte så mycket när det inte märktes. Om man inte hade någon utbildning i språk så jobbade man inte som journalist och man skrev inte heller en massa bloggar och kommentarer på fb. Men nu gör alla det och man häpnar över att det är så mycket fel på sådant som man trodde att alla kunde.
Det är inte stavfel (det finns ju stavningskontroller i maskinerna) utan det är i stället enkla, grammatiska fel.
Det vanligaste är att man inte kan skilja på de och dem, på var och vart och på före och innan, samt att man gör underliga särskrivningar.
Konstigt att folk inte kan förstå enkla regler i det egna språket när de kan förstå komplicerade regler för dataprogram.
De och dem
"Dom" är ett ord, som inte ser så bra ut i en text, såvida man inte verkligen, av någon speciell anledning, har för avsikt att skriva vulgärt talspråk. Om man vill att kunder eller läsare ska ta texten på allvar så spelar det ingen roll att allt annat är bra. Har man gjort grova, grammatiska tabbar så har man ju i alla fall avslöjat att man troligen inte är så klok som man försöker ge sken av.Om man då tror att man kan byta ut ordet "dom" mot "dem" i alla meningar så blir det bara ännu värre. Om man inte har fattat vad det är för skillnad på de och dem, så är det bättre att låta bli att försöka vara duktig. Då är det lika bra att man skriver dom för annars finns en risk att man gör bort sig riktigt ordentligt.
Den allra enklaste regeln är denna:
Om ordet slutar på -m i engelskan (them) så ska det sluta på -m även i svenskan (dem).
they = de.
them = dem.
Det är samma ord.
Det är bara stavningen som är litet annorlunda.
Egentligen behöver man inte veta så mycket mer.
Jag såg dom
I saw them
Dom = them = dem.
Jag såg dem
Dom såg mig.
They saw me.
Dom = they = de.
De såg mig.
Det blir på samma sätt även om orden kommer i en längre mening.
De, som satt och åt glass på bänken där borta, tittade på mig.
De, som just nu hade kommit hem från jobbet och satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, tittade på mig.
De, som just nu hade kommit hem från jobbet och satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, tittade på mig, som trots det stora avståndet tydligt kunde höra dem, eftersom jag köpt en ny hörapparat på Euronics utförsäljning av småprylar.
Det blåa är en sats och det gula är en annan sats. Det gula påverkas inte av det blåa. Det blåa är bara något som man har lagt till. Det är något extra! Det är bisatser.
Det kan vara bra att sätta kommatecken omkring en sådan bisats så att alla tydligare kan se var den börjar och slutar, speciellt om det är långa meningar där man kan tappa bort sig.
Det blir samma sak om man vänder på ordföljden.
Jag kunde höra dem.
Dem kunde jag höra.
Dem kunde jag höra.
Dem, som satt där borta, kunde jag höra.
Dem, som satt och åt glass på bänken där borta, kunde jag höra.
Dem, som satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, kunde jag höra.
Dem, som just nu hade kommit hem från jobbet och satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, kunde jag trots det stora avståndet höra tydligt, eftersom jag köpt en ny hörapparat på Euronics utförsäljning av småprylar.
Det blå kan man ta bort och huvudsatsens subjekt, predikat och objekt (det viktigaste, det röda) finns ändå kvar och är opåverkat.
Det är det, som gör att man kan skriva jättelånga meningar, som andra kan förstå.
De flesta reagerar nog med att tänka:
Jamen, det heter väl inte "Dem som sitter där!" Det är ju fel!
Jo, det kan heta så och det beror på vad som kommer efteråt.
Det fattas en bit i den meningen och det är den biten, som är det viktiga. Innan man har lagt till den biten så kan man inte veta hur det ska vara. Man kan inte ta ut satsdelarna i en mening som ännu inte är färdigskriven!
Svar: Innan man har skrivit färdigt den här meningen så kan man inte veta om det ska vara DE eller DEM.
De som ska laga bilen har inte kommit ännu. De är subjekt.
Dem som ska laga bilen har jag pratat med i går. Dem är objekt.
De har inte kommit. DE är subjekt. De har = subjekt + predikat.
De, som ska laga bilen åt mig, har ännu inte kommit.
De, som har lovat att de ska komma och laga bilen åt mig, har ännu inte kommit.
Om ordet slutar på -m i engelskan (them) så ska det sluta på -m även i svenskan (dem).
they = de.
them = dem.
Det är samma ord.
Det är bara stavningen som är litet annorlunda.
Egentligen behöver man inte veta så mycket mer.
Jag såg dom
I saw them
Dom = them = dem.
Jag såg dem
Dom såg mig.
They saw me.
Dom = they = de.
De såg mig.
Det blir på samma sätt även om orden kommer i en längre mening.
De tittade på mig.
De, som satt där borta, tittade på mig.De, som satt och åt glass på bänken där borta, tittade på mig.
De, som just nu hade kommit hem från jobbet och satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, tittade på mig.
De, som just nu hade kommit hem från jobbet och satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, tittade på mig, som trots det stora avståndet tydligt kunde höra dem, eftersom jag köpt en ny hörapparat på Euronics utförsäljning av småprylar.
Det blåa är en sats och det gula är en annan sats. Det gula påverkas inte av det blåa. Det blåa är bara något som man har lagt till. Det är något extra! Det är bisatser.
Det kan vara bra att sätta kommatecken omkring en sådan bisats så att alla tydligare kan se var den börjar och slutar, speciellt om det är långa meningar där man kan tappa bort sig.
Det blir samma sak om man vänder på ordföljden.
Jag kunde höra dem.
Dem kunde jag höra.
Dem kunde jag höra.
Dem, som satt där borta, kunde jag höra.
Dem, som satt och åt glass på bänken där borta, kunde jag höra.
Dem, som satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, kunde jag höra.
Dem, som just nu hade kommit hem från jobbet och satt och åt glass och klappade sina hundar på bänken där borta, kunde jag trots det stora avståndet höra tydligt, eftersom jag köpt en ny hörapparat på Euronics utförsäljning av småprylar.
Det blå kan man ta bort och huvudsatsens subjekt, predikat och objekt (det viktigaste, det röda) finns ändå kvar och är opåverkat.
Det är det, som gör att man kan skriva jättelånga meningar, som andra kan förstå.
De flesta reagerar nog med att tänka:
Jamen, det heter väl inte "Dem som sitter där!" Det är ju fel!
Jo, det kan heta så och det beror på vad som kommer efteråt.
Det fattas en bit i den meningen och det är den biten, som är det viktiga. Innan man har lagt till den biten så kan man inte veta hur det ska vara. Man kan inte ta ut satsdelarna i en mening som ännu inte är färdigskriven!
De som ska laga bilen....
Dem som ska laga bilen....
Vad ska det vara???
De som ska laga bilen har inte kommit ännu. De är subjekt.
Dem som ska laga bilen har jag pratat med i går. Dem är objekt.
De har inte kommit. DE är subjekt. De har = subjekt + predikat.
De, som ska laga bilen åt mig, har ännu inte kommit.
De, som har lovat att de ska komma och laga bilen åt mig, har ännu inte kommit.
Dem väntar jag på. DEM är objekt.
Dem, som ska laga bilen åt mig, väntar jag på.
Dem, som ska laga bilen åt mig, väntar jag på.
Dem, som har lovat att de ska komma och laga bilen åt mig och byta ut en trasig bromswire, väntar jag på och det har jag gjort i flera veckor nu och jag blir mer och mer irriterad av att inte kunna använda bilen.
Det spelar ingen roll hur mycket annat, som kommer emellan. Det är ändå subjekt, predikat och objekt som man ska leta reda på.
De, som sitter på bänken, äter glass. De är subjekt i huvudsatsen.
Dem, som sitter på bänken, kan jag se. Jag är subjekt i huvudsatsen.
Dem, som sitter på bänken och äter glass, kan jag se.
Dem, som fortfarande sitter på den där bänken och äter glass och pratar med varandra, kan jag i dag se lika bra som jag gjorde förra veckan när de satt där i regnet och lekte med en hund.
Dom flickorna, som...
The girls, who are sitting there....
Det spelar ingen roll hur mycket annat, som kommer emellan. Det är ändå subjekt, predikat och objekt som man ska leta reda på.
De, som sitter på bänken, äter glass. De är subjekt i huvudsatsen.
Dem, som sitter på bänken, kan jag se. Jag är subjekt i huvudsatsen.
Dem, som sitter på bänken och äter glass, kan jag se.
Dem, som fortfarande sitter på den där bänken och äter glass och pratar med varandra, kan jag i dag se lika bra som jag gjorde förra veckan när de satt där i regnet och lekte med en hund.
Dom = the
Om dom heter the på engelska så gäller inte dessa regler som är här ovan och då är det ingen idé att ta ut satsdelarna. "The" är ett ord, som kallas "bestämd artikel" och det är något annat än "sublekt och predikat". The boy = pojken.
Men det är fortfarande så attden första regeln gäller, nämligen att
om det är -m i engelskan
så är det -m i svenskan.
Det är egentligen det enda
som man behöver tänka på!
om det är -m i engelskan
så är det -m i svenskan.
Det är egentligen det enda
som man behöver tänka på!
Dom flickorna, som...
The girls, who are sitting there....
De flickorna, som...
Det kan uttryckas så här också:
Om talspråkets "dom" står ihop med ett annat ord (substantiv) på ett sådant sätt att man kan ta bort ordet "dom" - då heter det inte dem, inte ens när det är objekt.
Skriv aldrig "dem flickorna" eller "dem pojkarna"! Det är fel!!!
De flickorna, som sitter där, kan jag se.
Dem, som sitter där, kan jag se.
I can see the girls, who are there.Jag kan se de flickorna, som är där.
Det kan uttryckas så här också:
Om talspråkets "dom" står ihop med ett annat ord (substantiv) på ett sådant sätt att man kan ta bort ordet "dom" - då heter det inte dem, inte ens när det är objekt.
Skriv inte ordet dem före ett substantiv.
Ett substantiv är ett ord, som man kan sätta en, ett eller flera framför. En flicka, en glass, ett träd, en ideologi, en religion, en åsikt.Skriv aldrig "dem flickorna" eller "dem pojkarna"! Det är fel!!!
De flickorna, som sitter där, kan jag se.
Dem, som sitter där, kan jag se.
I can see the girls, who are there.Jag kan se de flickorna, som är där.
The / those girls who want to play can come here.
De flickor som vill spela kan komma hit.
De flickor som vill spela kan komma hit.
Men även här gäller den första regeln, den enklaste:
Om det är -m i engelskan så är det -m i svenskan.
Alltså det enda du behöver tänka på!!!
Alltså det enda du behöver tänka på!!!
