Bilden försvannnär jag städade i Googles album.
Klart att de betyder något!
Troligen något komplicerat!
Troligen något komplicerat!
Eller?
Den s.k. konstnären har doppat en borste i brunt och mörkblått och sedan bara ”kört omkring” på duken några varv. Och nu hänger den där och beundras av folk, som själva aldrig skulle ens våga ta i en pensel, men som ändå vill ”vara med i den konstnärliga världen” och ha åsikter. Eller i alla fall se ut som om de hade djupa åsikter när de nickar, hummar,instämmer och funderar.
”Ja, konst kan jag inte bedöma, jag förstår inte alls.”
Så kan det låta.
Den, som egentligen tycker att tavlorna är fula vågar absolut inte säga det till någon, eftersom det finns en stor risk att någon konstkunnig person plötsligt öppnar munnen och beskriver tavlans ”djupa, hemlighetsfulla dimension, som levandegör kontrasten mot den imaginära inlevelsens spontant expressiva grepp om själens eviga dilemma...”
Det kan vara långa, fina haranger av inlärd retorik, som tar udden av alla andra kommentarer. Säkrast att man håller tyst.
Om Fia bara helt enkelt tyckte att tavlan var ful och även sade det så kan ju nu Fia känna sig bortgjord, eftersom hon tydligt och öppet visat sig vara helt okunnig om själens dimensioner. Hon får ta ett steg åt sidan, medan de andra tanterna flockas kring den, som är expert på att tolka in själens dilemma i den bruna smeten.
Med retorik kan man bygga upp en mental värld runt vad som helst, huvudsaken att man har en anledning. Prova själv! Gå in på en mindre utställning med fula tavlor, som du verkligen själv tycker är dåliga.
Öppna sedan munnen och beskriv högt ”hur den andliga dimensionens grepp om människans själ tydligt genomsyrar penselföringens dramatiska vinklingar...” osv
Ett knippe med bra ramsor kan man lära sig utantill och sedan kan man köra varianter av ramsorna överallt. Du kommer att få några beundrare, som tittar på dig med runda ögon och säger:
”Konst kan jag inte bedöma, jag förstår inte alls.”
Copernicus, Darwin, Freud och Luther drog ner vårt sinne från det högre till det lägre och konsten började illustrera våra jordiska ofullkomligheter. Från att tidigare ha velat uttrycka himmelsk harmoni så skulle konsten nu i stället uttrycka jordisk disharmoni, aggression, rädsla och andra drifter och svåra känsloblockeringar. Den protestantiska reformationen drog ner vårt sinne från religionens ideal och vi sekulariserades.
Konstnärens uppgift var inte längre att beskriva den gudomliga naturen och finna gud inom oss – den blev nu i stället att finna demonen eller vilddjuret inom oss och man ville i stället vara psykoterapeutisk och dra fram det fula, vulgära och skräckfyllda, som gömmer sig i det låga sinnets svarta inre källare.
I båda fallen så ville ju konstnären beskriva det osynliga.
Först målade man det osynliga som finns där uppe i himmelriket, vacker natur, änglar, harmoni och skönhet, och sedan det osynliga som finns där nere i helvetet, disharmoni, ångest, meningslöshet och skräck.
Den moderne konstnären blev ett barn till Freud och konstens fokus på naturens lägre aspekter har lett till att många tycker illa om den moderna konsten.
Jag kan tänka mig att man ville se "verkligheten” i stället för ”overkliga ideal”, men numera har vi väl lärt oss att det finns många olika verkligheter och att hjärnan fungerar som en radio, som kan ta in olika kanaler och frekvenser och att det är tanken, som är programväljaren.
Vi påverkas av det vi upplever, hör, ser och tänker och det skapar inom oss både harmoni och disharmoni och på det sättet skapar man också sitt och andras öde.
Med ledning av kunskapen bakom shamansk botekonst och indianernas ceremonier, så är det inte alls fel att ”måla av sig” den disharmoni, ångest, skräck och aggression, som man har inom sig, men det är fel att sedan ge denna målning till en annan person, samtidigt som det är ännu mer fel att ta betalt för det. Det räknas som svart magi.
Svart magi betyder att man drar fördel av att ge något destruktivt till en annan person. Så enkelt är det – man behöver inte kunna några mystiska trollformler.
Indianens motsvarighet till en målad duk är ett föremål, vilket som helst, som dekorerats med symboler för den känsla det gäller.
Om man projicerar sina jobbiga känslor in i ett sådant föremål så ska detta föremål också ceremoniellt eldas upp, samtidigt som man aktivt föreställer sig att de jobbiga känslorna går upp i rök och utplånas.
Den konstnär, som projicerar negativa känslor in i en duk, borde elda upp duken med en bön om att bli befriad från det, som bilden symboliserar.
Folk har fått för sig att ”konst” är något ”fint och svårt” (huvudsaken att den är målad på ”riktig duk”) och om konsten är ful så är det för att ”det ska vara så” och sedan är det fritt fram för kilometerlånga analyser av det "undermedvetnas kraftfulla närvaro i måleriet" med en retorik, som är så knepig att den mest bara duger som maktmetod, kanske för den som vill framstå som klok konstkritiker i någon källarlokal där man hängt upp en massa fula oljemålningar.
”Ja, konst kan jag inte bedöma, jag förstår inte alls.”
Så kan det låta.
Den, som egentligen tycker att tavlorna är fula vågar absolut inte säga det till någon, eftersom det finns en stor risk att någon konstkunnig person plötsligt öppnar munnen och beskriver tavlans ”djupa, hemlighetsfulla dimension, som levandegör kontrasten mot den imaginära inlevelsens spontant expressiva grepp om själens eviga dilemma...”
Det kan vara långa, fina haranger av inlärd retorik, som tar udden av alla andra kommentarer. Säkrast att man håller tyst.
Om Fia bara helt enkelt tyckte att tavlan var ful och även sade det så kan ju nu Fia känna sig bortgjord, eftersom hon tydligt och öppet visat sig vara helt okunnig om själens dimensioner. Hon får ta ett steg åt sidan, medan de andra tanterna flockas kring den, som är expert på att tolka in själens dilemma i den bruna smeten.
Med retorik kan man bygga upp en mental värld runt vad som helst, huvudsaken att man har en anledning. Prova själv! Gå in på en mindre utställning med fula tavlor, som du verkligen själv tycker är dåliga.
Öppna sedan munnen och beskriv högt ”hur den andliga dimensionens grepp om människans själ tydligt genomsyrar penselföringens dramatiska vinklingar...” osv
Ett knippe med bra ramsor kan man lära sig utantill och sedan kan man köra varianter av ramsorna överallt. Du kommer att få några beundrare, som tittar på dig med runda ögon och säger:
”Konst kan jag inte bedöma, jag förstår inte alls.”
Höga eller låga ideal
Tidigare var konsten något som bar upp ett ideal av harmoni och skönhet så att den på det sättet skulle transcendera den materiella verklighetens ofullkomlighet och föra betraktarens sinne till högre dimensioner och konstnärens uppgift var att fånga den eviga, gudomliga essensen bakom världen i stil med Platons tankegångar. Copernicus, Darwin, Freud och Luther drog ner vårt sinne från det högre till det lägre och konsten började illustrera våra jordiska ofullkomligheter. Från att tidigare ha velat uttrycka himmelsk harmoni så skulle konsten nu i stället uttrycka jordisk disharmoni, aggression, rädsla och andra drifter och svåra känsloblockeringar. Den protestantiska reformationen drog ner vårt sinne från religionens ideal och vi sekulariserades.
Konstnärens uppgift var inte längre att beskriva den gudomliga naturen och finna gud inom oss – den blev nu i stället att finna demonen eller vilddjuret inom oss och man ville i stället vara psykoterapeutisk och dra fram det fula, vulgära och skräckfyllda, som gömmer sig i det låga sinnets svarta inre källare.
I båda fallen så ville ju konstnären beskriva det osynliga.
Först målade man det osynliga som finns där uppe i himmelriket, vacker natur, änglar, harmoni och skönhet, och sedan det osynliga som finns där nere i helvetet, disharmoni, ångest, meningslöshet och skräck.
Den moderne konstnären blev ett barn till Freud och konstens fokus på naturens lägre aspekter har lett till att många tycker illa om den moderna konsten.
Jag kan tänka mig att man ville se "verkligheten” i stället för ”overkliga ideal”, men numera har vi väl lärt oss att det finns många olika verkligheter och att hjärnan fungerar som en radio, som kan ta in olika kanaler och frekvenser och att det är tanken, som är programväljaren.
Vi påverkas av det vi upplever, hör, ser och tänker och det skapar inom oss både harmoni och disharmoni och på det sättet skapar man också sitt och andras öde.
Svart magi inom konsten
Kanske Freud har lärt oss att man inte ska förtränga något. Jovisst.Med ledning av kunskapen bakom shamansk botekonst och indianernas ceremonier, så är det inte alls fel att ”måla av sig” den disharmoni, ångest, skräck och aggression, som man har inom sig, men det är fel att sedan ge denna målning till en annan person, samtidigt som det är ännu mer fel att ta betalt för det. Det räknas som svart magi.
Svart magi betyder att man drar fördel av att ge något destruktivt till en annan person. Så enkelt är det – man behöver inte kunna några mystiska trollformler.
Indianens motsvarighet till en målad duk är ett föremål, vilket som helst, som dekorerats med symboler för den känsla det gäller.
Om man projicerar sina jobbiga känslor in i ett sådant föremål så ska detta föremål också ceremoniellt eldas upp, samtidigt som man aktivt föreställer sig att de jobbiga känslorna går upp i rök och utplånas.
Den konstnär, som projicerar negativa känslor in i en duk, borde elda upp duken med en bön om att bli befriad från det, som bilden symboliserar.
Folk har fått för sig att ”konst” är något ”fint och svårt” (huvudsaken att den är målad på ”riktig duk”) och om konsten är ful så är det för att ”det ska vara så” och sedan är det fritt fram för kilometerlånga analyser av det "undermedvetnas kraftfulla närvaro i måleriet" med en retorik, som är så knepig att den mest bara duger som maktmetod, kanske för den som vill framstå som klok konstkritiker i någon källarlokal där man hängt upp en massa fula oljemålningar.
Ja, jag vet att många andra har andra åsikter, men det är andra historier.
Det kanske inte är bra att klumpa ihop alla bildliknande påhitt under en enda rubrik, som heter "konst".
Det vore nog bättre att bara kalla alla påhitt för "kreationer" och veta att alla skapar det som motsvarar deras egna känslor.
Det kanske inte är bra att klumpa ihop alla bildliknande påhitt under en enda rubrik, som heter "konst".
Det vore nog bättre att bara kalla alla påhitt för "kreationer" och veta att alla skapar det som motsvarar deras egna känslor.
En fjäril blir kär i en fjäril och en buffel blir kär i en buffel.
Så det finns naturligtvis böcker, som handlar om att kladdet inte alls är något kladd, som vilken unge, som helst, kan göra. Det finns hur mycket som helst skrivet om en massa genre, trender och strömningar här i västvärlden.
Hur kommer det sig att kändisar inte går på premiärer i fula kläder?
PR-folk tycks veta att det fula inte är lika attraktivt som det vackra.
